För ett tag sen (nåja, ettåetthalvtår) skrev jag ett inlägg där jag irriterade mig på att det fanns folk som menade att sambolagstiftningen skulle ändras så att även sambos får arvsrätt.
Idag dök det upp ännu mer på samma tema. Den här gången är var det en artikel som beklagade att det var så krångligt för en man att registreras som pappa till sin sambos barn. "Det vi reagerade på var skillnaden mellan gifta och ogifta", säger killen i artikeln.
Alltså: jag har ingenting emot att man förtydligar och förenklar rutinerna för att fastställa faderskap. Eftersom man inte faderskapstestar barn förutom i särskilda fall så finns det inga biologiska hinder för att fastställa faderskap utan något annat juridiskt underlag än båda föräldrarnas medgivande.
Det jag snedtänder på är samma sak som i debatten om arvsrätt mellan två personer som bor tillsammans under "äktenskapsliknande former", som lagtexten så vackert kallar det. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att acceptera att det finns juridiska skillnader mellan att vara gift och att vara sambo.
Jag menar inte att det är finare att vara gift. Eller att samborelationer skulle vara mer oeriösa. Men det finns juridiska skillnader. Face it. Att sambos inte ärver varandra, och att män inte per automatik registreras som biologiska föräldrar till sambons barn - det är två exempel på skillnaderna. Och det är varje pars skyldighet att känna till skillnaderna, och ta konsekvenserna av dem.
Vill man inte gifta sig så får man se till att säkra upp så mycket man kan via inbördes testamente och liknande juridiska åtgärder. Jag måste dock erkänna att jag har lite svårt att förstå varför man inte lika gärna kan tänka sig att gifta sig om man har barn tillsammans och avser att leva tillsammans med den andra föräldern. Det kan säkert ändå finnas skäl att låta bli. Men då får man leva med konsekvenserna också. Det handlar om eget ansvar, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar