Money makes the world go 'round

Nu har jag bott i nya lägenheten i två månader. Tiden går. Det brukar dessutom ta tid inan ekonomin stabiliserar sig efter en flytt. Så även den här gången. Nu börjar jag dessutom ha hygglig koll på hur en normalmånad kan tänkas se ut, och därför har jag tittat på budgetkostnaden för en normalmånad anno 2013.

Den största skillnaden återfinns såklart under punkten boende. Jag har nu en bostadsrätt på 60 kvm istället för en hyresrätt på 47 kvm. Båda ligger i centrala stan, ganska nära varandra. Man skulle kunna tro att det påverkar boendekostnaden åt det dyrare hållet - men ack, vad man då bedrar sig. Jag betalade tidigare 6800 kr i hyra (inklusive vatten mm), och ytterligare ca 500 kr för hushållsel, hemförsäkring och TV-licens. Idag betalar jag på kronan nästan lika mycket för avgift till bostadsrättsföreningen och räntor på lånen som jag tidigare betalade i hyra. Då ingår en amortering på drygt 500 kr på lånet. Jag jämkar inte heller. Gjorde jag det så skulle min boendekostnad sänkas med ca 600 kr/mån.

Jag bor alltså lika centralt (möjligen ännu centralare). Jag äger mitt eget boende. Jag har ytterligare 13 kvm boyta. Jag amorterar, men jämkar inte. Min boendekostnad är i praktiken lägre idag än när jag bodde i hyresrätten. Det enda negativa jag kan komma på är att jag inte längre har en inglasad balkong med fantastisk älvsutsikt. Men jag har en stor balkong (som kan glasas in) med fint söderläge mot en innergård. Ett klart uppköp, med mycket större framtidspotential.

Orosmolnet är att jag fortfarande inte fått räkningen från byggfirman. Försäkringsbolaget (som ska slutbesikta) har inte heller hört av sig. Och nu har det som sagt gått två månader. Jag har valt att ligga lågt, men efter påsk ska jag kontakta firman och kolla hur läget är. Anledningen till att jag legat lågt är inte att jag glömt det, utan att jag varit strategisk. Det kostar ju pengar att flytta. Jag saknar fortfarande ca 10 000 för att kunna betala fakturan utan att låna pengar. Jag kan en vanlig månad lägga undan runt 5000 kr/mån om jag snålar litegrann. Två månader till så har det alltså löst sig utan att jag behöver hjälp. Ni fattar. Men som sagt, jag ska kolla upp läget med byggfirman och försäkringsbolaget.

Budgeten för övrigt bjuder inte på några större överraskningar. En positiv post är att jag avbetalade det sista på ett av mina studielån just innan jul. Dessutom baseras årets betalningar på min taxerade inkomst 2011, och i motsats till 2010 sålde jag då inte ett hus med vinst. Summa summarum en sänkt månadskostnad från 1768 till 1005 kr. Känns fint i plånboken. Räntan på det lån jag har kvar är dessutom löjligt låga 1,3%. Det innebär att jag i praktiken amorterar runt 700 kr/mån. Bra, bra.

Resten av posterna är ganska intakta. Mobiltelefon, fältsupport till Läkare utan gränser, kattförsäkring, fack/a-kassa och pensionssparande bjuder icke på några överraskningar.

Den förändring jag funderar på är strukturell. Jag har idag ett Coop-visakort med kredit/bonuspoäng. Den är gratis (nåja, Coop kostar 95 kr/år) om man betalar räkningen i tid. Det gör jag såklart. Kruxet är att jag inte bara köper mat på kortet, utan också andra saker. Jag har också ett vanligt bankkort som jag också köper saker med. Jag kan såklart lusläsa utdragen för att se vad jag köpt på båda korten, men det orkar jag faktiskt inte. Jag har därför planer på att ändra mina strukturer så att jag fr o m maj köper bara mat med Coop-kortet, och lägger alla andra inköp på bankkortet. Då kan jag få hyggligt grepp om mina matkostnader och övriga inköp. Jag är inte orolig över att de skulle vara jättehöga, men det kan ändå vara intressant att veta.

Nog om ekonomi för nu. Over and out.

Hur svårt kan det vara?

Jag blir så trött. Idag står det i Expressen/GT om ännu en arvstvist där sambo och andra släktingar är oense om arvet efter en känd person. I det här fallet Lasse Brandeby, men det har funnits fler. Stieg Larsson, anyone?

Hur svårt kan det vara att förstå elementär juridik?

1. En person som är vid sina sinnens fulla bruk har rätt att ge bort saker till vem hen vill. Man kan alltså t ex skriva över halva huset på sin sambo. Du disponerar fritt över dina tillgångar.Barnen har inget att säga till om.

2. När en person som är sambo avlider så har den efterlevande parten ingen arvsrätt. (Vissa undantag dock för bostad som införskaffats gemensamt). Det är bröstarvingarna som ärver. Punkt slut. Sambon har inget att säga till om.

Vill man undvika trassel så kan man gifta sig. Alternativt - om man är rik och allergisk mot att gifta sig - skaffa en bra advokat och skriva inbördes testamenten och allt sånt. Det räcker inte ända fram, men en bit.

Så.... hur svårt kan det vara?

Fredagsnöje: gissa CSN-räntan!

Vad kan passa bättre en snöstormig fredag i december än att spekulera CSN-räntan inför 2012? Den brukar tillkännages nån gång runt den 15 december, så om jag vill glänsa med mina spekulationer måste jag skynda mig :)

Jag har frågat Google om hjälp att titta på tidigare års ränta. Såhär ser den ut:

2011: 1,9%

2010: 2,4%

2009: 2,5%

2008: 2,1%

2007: 2,1%

2006: 2,3 %

2005: 2,8%

Studiemedelsräntan baseras på ett snitt av statens upplåningsränta de senaste tre åren (statsobligationer, I guess) samt basbeloppet, som i sin tur grundas på inflation/ konsumentprisindex. Räntan för 2012 baseras alltså på 2009-2011 års räntor. Sverige har under 2010 och 2011 varit ett av de länder i världen som betalar lägst ränta på sin statliga upplåning. Det finns alltså all anledning att tro redan på förhand att räntan kan bli ännu lägre än 1,9 nästa år.

Statliga myndigheter har ofta bra information på sin hemsida om man letar ordentligt. Jag plöjde igenom några dokument och hittade det här på regeringens hemsida:

s 40-41: De makroekonomiska förutsättningar som påverkar utgifterna för studiemedelsräntor är nivån på upplåningsräntan i Riksgäldskontoret och prisbasbeloppet. Förändringar av upplåningsränta och prisbasbelopp jämfört med antaganden i budgetpropositionen för 2011 ger den sammantagna effekten att utgifterna bedöms minska med 687 miljoner kronor 2012. Den främsta anledningen till att utgifterna beräknas minska är att upplåningsräntan bedöms bli lägre jämfört med räntan för 2011 så som den beräknades i budgetpropositionen för 2011. Detsamma gäller för den beräknade räntan 2013 och 2014.

Byråkratiskt språk, men jag tolkar det som att vi kan se fram emot ytterligare sänkningar.

Min gissning blir härmed att vi får en ränta på 1,8% under 2012. Jag har gärna fel, om det skulle vara så att den blir ännu lägre. Om några dagar får vi veta om jag har rätt.

En julklapp från CSN

Räntan på studeskulder sänks från 2,4 % till 1,9% nästa år. Det gör faktiskt viss skillnad för de som likt mig har stora och gamla lån från studier på 90-talet. En snabb överslagsräkning visar på åtminstone en dryg hundralapp i månaden på det gamla lånet. Okej, inte någon förmögenhet, men ränta är ju aldrig en rolig utgift.

Det nya lånet är snart avbetalat. Jag hade bara ett års skulder i nya systemet. En inloggning på CSN kunde avslöja att den dagsaktuella skulden är 14 126 kr. Eftersom jag amorterar ca 560 kr/mån så är lånet avbetalat i slutet av 2012 om jag bara låter det rulla på. Men fasen också, så frestande det är att betala av allt på ett bräde... bara för att, liksom. Men när räntan är så låg känns det inte riktigt motiverat. Det blir nog istället så att jag försöker peta in lite extra i mitt fondsparande under 2011.

Jag försökte räkna lite på hur mycket jag får betala nästa år. Å ena sidan ökar amorteringarna lite eftersom min taxerade inkomst för 2009 är högre än 2008. Å andra sidan minskar räntan. Det blir ungefär samma summa till slut, men att få amortera mer känns toppen! Så tack för julklappen, CSN!

Fuck-off pengar

Idag blev jag påmind om en bra krönika av Maria Rankka (Timbro) som jag läste för något år sedan. Den handlar om fuck-off pengar. Just, ni läste rätt. Själva kärnan i resonemanget är att personer som har en schysst buffert på banken också blir mer trygga och frimodiga.

En person med fuck-off pengar kan säga upp sig på studs från jobbet om chefen visar sig vara en riktig gris.

En person med fuck-off pengar behöver inte stanna kvar i en destruktiv relation för att hon (ja, det är oftast tjejer) inte har pengar att klara sig själv.

En person med fuck-off pengar kan sova gott även om man bryter benet och blir sjukskriven i två veckor, och försäkringskassan schabblar med sjukersättningen.

Och så vidare. När jag läste krönikan för ett halvår sedan så tänkte jag att jag minsann ville spara mer, så att jag också hade rejält med fuck-off pengar om det skulle behövas. Och när jag läste den igen idag så slog det mig att jag faktiskt redan var där. Jag önskar ingen att behöva gå igenom en separation och ofrivillig husförsäljning. Verkligen inte. Men att det hänt mig har också lett till att jag på ett sätt är mer självständig än någonsin. Jag har pengar så att jag skulle klara mig åtminstone ett halvår, antagligen längre, utan att få en krona i inkomst. Och jag erkänner - det är j*kla skönt!

Det leder också till en annan fundering. Lägenheten som jag nyss flyttat in i är en hyresrätt. Jag vill gärna äga mitt eget boende, sett i ett längre perspektiv, och kikar på Hemnet då och då. Men om jag skulle köpa en bostadsrätt så skulle majoriteten av mitt kapital försvinna till insats i lägenhetsköpet. Och vad återstår då av mina fuck-off pengar? Vad är värt mer, att äga boendet eller att känna sig självständig?

Måste man ta reda på allt själv?

Jag har läst och hört mycket den senaste veckan om arvstvisten mellan Stieg Larssons far&bror samt hans sambo, Eva Gabrielsson. Det finns såklart mycket att säga om girighet, men det lämnar jag för tillfället. Det som fastnat hos mig är hur starkt vi väntar oss att storebror tar hand om oss och informerar oss om allt.

När jag åkte till jobbet förra veckan hörde jag en intervju med en företrädare för vänsterpartiet. Hon menade att det är dags att ändra på ärvdabalken så att även sambos ärver varandra. Argumentet för detta var att det är så många som lever tillsammans utan att vara gifta, och att de är omedvetna om att de inte ärver varandra.

Ursäkta, men jag förstår inte riktigt. Nu pratar vi om vuxna människor. Det finns massor av information som är tillgänglig i olika sammanhang, men farbror staten tvingar ingen att läsa den. Däremot är det din skyldighet att ta reda på vad som gäller. Har du fått barn och vill vara föräldrarledig? Ja, då får du ansöka om det, antar jag? Vill jag ha sjukpenning eller studiebidrag får jag ansöka om det. Vad hände med eget ansvar?

Programledaren i radio ställde en smart fråga. Hur länge ska man ha bott tillsammans för att räknas som sambo? Det är en bra fråga. Om jag bott tillsammans med någon i flera år, men inte gör det längre - får jag då ärva honom, även om vi inte bor tillsammans? Oj, vilket jobb det då blir att reda upp vem som ska ärva vem i framtiden...

Nej, för mig handlar det om personligt ansvar. Väljer jag att flytta ihop med någon under det som lagtekniskt kallas "äktenskapsliknande former", men inte vill gifta mig - ja, då får jag helt enkelt se till att ta reda på vad som gäller rent juridiskt. Det handlar om allt från att skriva testamente till att se till att sambon blir förmånstagare på min pension och eventuella försäkringar. Staten kan inte se till allt det där.

Borde inte staten se till att allt serveras mig på silverfat när det gäller information om rättigheter och skyldigheter? Nej. Deras ansvar är att se till att informationen finns tillgänglig. Måste man ta reda på allt själv? Ja. Man måste faktiskt det om man är vuxen. Oavsett om man är gift eller inte.

Lyteskomik

Jag har en ny liten hobby: att läsa ekonomiforumet på Familjeliv. Ett faschinerande ställe! Det finns två forum. Ett är öppet och innehåller mer allmänna frågor. I det andra kan man skriva anonymt, och det är där det blir riktigt spännande.

Här trängs inlägg av typen:

Jag och min sambo skulle gärna vilja köpa hus. Vi har sett ett som vi verkligen gillar, men det kostar 1,8 miljoner. Min sambo är arbetslös och har alfakassa, själv har jag föräldrapenning eftersom jag är hemma med vår dotter. Vi har en son sedan tidigare, och sambon har en äldre dotter från ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan helg.

Vi får ut ungefär 19 000 i månaden, och har en hyra på 4300 idag. Sambon har ett lån på 160.000 som vi betalar 2000 i månaden på. Tror ni att det är möjligt att få lån på banken så att vi kan köpa vårt drömhus?

Mitt svar: En snöboll i öknen har bättre prognoser.

Jag fick en oväntat hög mobilräkning den här månaden samtidigt som kvartalsräkningen från CSN dök upp. Tänkte ta ett SMS-lån. Var är bästa stället att göra det?

Mitt svar: Inget sådant ställe är bra. Sluta prata så förbenat mycket i din mobil istället och se till att få CSN-räkningen månadsvis. Gör en budget.

Jag skulle kunna ge fler exempel, men det får räcka. Det är verkligen faschinerande hur många människor som har noll koll på sin ekonomi. Jag trodde inte att det var såhär illa. Det mest skrämmande av allt är att den absoluta majoriteten av de som skriver på Familjeliv är småbarnsföräldrar. För mig verkar småbarnsperioden vara den tid när man som föräldrar verkligen måste vända på alla slantar och tänka rätt för att få ekonomin att gå ihop.

Återigen undrar jag när vi ska få privatekonomi som ett separat ämne i grundskolan?