Tänd ett ljus för alla jobbiga statusuppdateringar på Facebook

"Min mamma är världens bästa mamma. Hon är (fyll i superlativ). Sätt det här i din status om du har världens bästa mamma".

"95% av alla i Sverige skäms för att prata om psykisk ohälsa. Sätt det här i din status en timme om du tillhör de som inte skäms".

"NN har skickat en inbjudan till dig om att gå med i gruppen 'tänd ett ljus för alla som drabbats av cancer'. "


Men åååååååååååååååååhh!

Alltså. Jag tycker att Facebook har ganska många poänger. Det är - för mig - ett sätt att hålla någon form av kontakt med personer som annars skulle ha försvunnit bort från min horisont. Jag gillar att kommunicera med andra. Men det här med statusar och grupper. Alltså. Orka.

Jag skäms inte för att prata om psykisk ohälsa, och jag har världens bästa mamma. Ändå sätter jag aldrig något sådant i min status. Och jag går inte med i grupper som ska hålla tysta minuter och tända virtuella ljus för något behjärtansvärt. Jag har inte heller skänkt en timlön till de svältande i Afrika.

Tycker jag att min mamma är världens bästa så förmedlar jag det direkt till henne. Pratar jag om psykisk ohälsa (eller något annat som kan upplevas som känsligt) så gör jag det i enrum med personer det berör. Och jag tycker att panikinsatser mot svält visserligen kan behövas, men borde kunna förebyggas. Därför skänker jag mer än en timlön varje månad till Läkare utan gränser.

Nästa gång jag ser en sån statusinbjudan eller får en inbjudan om att tända ett ljus så skriker jag högt. Jag lovar.

Nej, Facebook kommer inte att äta upp dig.

Jag har tappat räkningen på hur många artiklar jag läst (framför allt i kvällspressen) som handlar om farorna med Facebook. Ibland kan man få känslan av att FB är ett hot på samma sätt som terrorism och miljöförstöring. Jag blir så trött.

Allt vi har runtomkring oss i vardagen kan både brukas och missbrukas. Det gäller i hög grad också olika former av sociala medier. Om jag använder FB, bloggen, chatten eller Twitter för att hitta en lunchdejt på jobbresan till Stockholm eller dra ihop ett gäng för att spela brädspel en tisdag - då är det toppen. Men om jag aldrig vill träffa andra människor AFK (away from keyboard), lägger ut och taggar bilder som folk skäms över, inte ser över mina sekretessinställningar, spammar med applikationer... då är det ett annat läge.

Sen finns det argument jag aldrig riktig förstått. "FB tar så mycket tid". Nähä? Gäller det även din e-post? Man behöver inte punktmarkera. Jag har aldrig hört någon klaga på att e-posten tar för mycket tid i anspråk. Däremot har jag själv i princip slutat chatta sedan några år tillbaka. För mig blev det en tidstjuv eftersom jag måste konversera i realtid. För andra funkar det kanske bättre.

För mig är FB (och mail, twitter, chattar, bloggar mm) ett sätt att hålla kontakt med mina vänner. Det ersätter inte den sociala kontakten AFK - den kompletterar och utökar den. För mig, som bott på olika ställen runtom i Sverige och världen, så är det också en fantastisk möjlighet att inte helt tappa bort personer som annars skulle ha försvunnit från min horisont. Det är jag tacksam för.

Jag har också träffat många nya vänner via nätet. Jag har t ex ett gäng som hänger med från tiden när jag var moderator på FBTB ("From Bricks to Bothans" - ett stort forum för oss geeks som gillar Star Wars-lego). Och inte att förglömma: personer från andra forum och bloggkontakter. Sen har jag det stora och sköna gänget från 7e - ni vet vilka ni är!

Avslutningvis blev jag idag, ovanligt nog, glad av en annan artikel om Facebook. Om man använder nätet på rätt sätt så kan det ge ett aktivare socialt liv. Och så är det för mig. Det har blivit särskilt tydligare det senaste året. Vissa dagar, när jag inte klarat av att träffa andra människor, så har jag ändå orkat med att ge (och få) små livstecken via nätet. Ibland är det gott nog. Och ofta är det fröet till något större.