Pridefestivalens vara eller icke vara

Jag måste börja med att erkänna att jag aldrig har varit på Pridefestivalen. Någon gång har jag tänkt åka dit och jobba (lång historia) och på så vis också få gratis tillgång till en del konserter och seminarier. Än så länge har det inte blivit av.

Jag är kluven till Pridefestivalen i den form den finns idag.

Det positiva är att den lyfter fram HBT-frågor, vilket tyvärr är välbehövligt. Det är helt obegripligt att vi lever i ett land där människor ska diskrimineras även juridiskt sett pga sin sexuella läggning. Det känns märkligt att jag får gifta mig när mina homosexuella vänner berövas den rätten bara för att de älskar någon av samma kön. Pinsamt, Sverige. Pinsamt.

Det negativa är att jag befarar att Pride förstärker bilden av HBT-personer som en egen folkgrupp där alla gillar schlager, har för mycket smink (männen alltså, som bekant har ju lesbiska inget smink alls ), bär kläder med glitter och paljetter samt älskar Barbara Streisand och Ola Salo. Jag vet inte riktigt om det där stämmer med de HBT-personer jag känner. Min magkänsla säger mig att HBT-familjer lever ungefär som heteronormativa vaniljfamiljer. De storhandlar på ICA Maxi, hämtar/lämnar på dagis, svär över parkeringsböter och glömmer bort att bära ut soppåsen med räkskal efter lördagsfesterna.

Jag tycker av hela mitt hjärta att HBT-frågor är viktiga och ska lyftas fram i den allmänna debatten. Men om man ska diskutera Pridefestivalens vara eller icke vara så undrar jag om det positiva överväger det negativa när effekten blir att stereotyper förstärks.

Övertyga mig gärna om att jag har fel.