Rörstrands Linda (aka "Man ska inte gråta över krossat porslin")

Man ska inte gråta över spilld mjölk, sägs det. Men krossat porslin då? Såhär såg det ut när jag öppnade mitt hett efterlängtade paket med ett av de senaste traderafynden:

Kross. Jag hyser inget agg mot säljaren. Porslinet var välpackat. Det var helt enkelt bara en sån sak som kan hända. Men så typiskt att det skulle hända just det här fatet...

Här kan man se en närbild på skadan. Illa, illa.

Nåväl. Jag torkade porslinstårarna så gott jag kunde, och kom fram till att jag skulle försöka laga fatet. Det går såklart aldrig att återställa, men eftersom de är ganska unikt så lär jag inte hitta ett likadant som är helt. Såhär ser resultatet ut:

Här är en närbild på lagningen på översidan...

...och såhär ser det ut från undersidan. Inte vackert, men lite bättre ändå.

Men vet ni vad? Allt är inte mörker och elände. Av en ren slump - eller nåt liknande - så fanns det en vas ute på Tradera i samma serie. Även den lyckades jag lägga vantarna på. Och den var hel och fin när den anlände. Titta här!

Såhär ser de båda delarna ut tillsammans:

Här är också en bild av fatets märkning på undersidan. Uppenbarligen är serien från början av 60-talet. Just den här är gjord första kvartalet 1962. Vasen är märkt 118-6, så jag utgår från att det finns minst sex delar i den här serien. Någon som känner till fler?

Blandade loppisfynd

Sommaren har inte varit helt utan loppisbesök. Jag gjorde en sväng i trakterna av Flen även den här sommaren, och plockade upp två trevliga saker. Här kan man beskåda dem:

Här kan den uppmärksamme läsaren notera att det är tre föremål på bilden. Det beror på att den gröna glasvasen är en som jag hade sedan tidigare (arvegods från farmor). Den blå köpte jag för en tia i somras. De är inte exakt likadana - vilket jag trodde - så jag kanske gör mig av med den blå. Jag tror inte att det är något särskilt med den för övrigt.

Man kan också notera att det är svårt att fota glas. Det ser ut som om jag har någon slags virvel inne i vaserna, men det är tyvärr bara en fotoillusion.

Det andra fyndet är från Karlskrona/Uppsala-Ekeby. Jag har läst på att stämpeln användes under 60-talet, vilket kan stämma bra med vasens design. Jag vet däremot ingenting om signaturen LB. Om någon av er läsare känner till något så uppskattas det! Hursomhelst, en tjuga tyckte jag att den var värd.

Rörstrands Siesta #8

Allt är inte bara mörker på porslinshimlen. När jag sörjde min förlorade Flykt som bäst så dök en annan sak upp: en eftertraktad del till min andra favoritserie Siesta!

Jag har sett den här tidigare, men bara på ett litet grynigt foto från en dansk auktionssajt. Nu dök den upp hos Precis en sån, alldeles rätt i tiden för att hjälpa mig att torka mina porslinstårar.

I fredags hämtade jag upp paketet efter jobbet. På grund av bröllop och andra trevligheter har jag inte hunnit med att dokumentera fyndet förrän nu, men här är det!

Fatet är 33,5 cm från spets till spets, och ca 18 cm på bredaste stället. Det är svårt att ta en bild som beskriver formen på ett bra sätt. Ni får hålla tillgodo med mina tappra försök.

Det här fatet är märkt med nummer åtta. Lite snopet - jag var rätt säker på att det var nummer fyra, och att jag sedan bara saknade tvåan. Nu saknar jag två, fyra och antagligen också nio och tio.

Det finns en saknad del jag känner till, en kanna med nummer två:

Övriga delar är höjda i dunkel. Lite spännande (och frustrerande) är det ändå att inte veta allt om serien och istället samla i blindo.

Här är också en gruppbild på alla mina siestadelar. Man kan se att mitt nya fat och den lilla vasen jag hade tidigare har samma typ av dekor (med fiskarna).

Följande delar bor hos mig:

#1 - minsta skålen:7 cm hög och 8 cm från kant till kant.
#3 - lilla vasen: 12 cm hög, 8 cm bred i toppen och 7 cm vid botten.
#5 - stora vasen: 25,5 cm hög, 8 cm bred på bredaste stället.
#6 - mellanstora fatet: 16,5 x 12 cm, och 6 cm högt.
#7 - lilla fatet: 14,5 x 10 cm, och 4 cm högt.
#8 - största fatet: 33,5 x 18 cm.

Hela serien kan beskådas mer i detalj här, om man vill. Och det vill man, för den är skitsnygg.

Porslinsbitterhetens botemedel

Jag jobbar på att inte längre vara så porslinsbitter (se förra inlägget). Jag funderar på att bota mig själv genom att börja samla på ytterligare en serie. I allra största hemlighet har jag dessutom påbörjat två andra serier, men de vill jag hålla för mig själv så länge. Oh well.

Vad ska jag då välja?

Det finns två huvudkriterier: Den får inte vara alltför känd, och den får inte kosta så mycket pengar för varje del. Jag tänker mig också att det ska vara prydnadsföremål, inte en servis. Detta innebär att många serier går bort. Men självklart finns det mycket kvar.

Jag har skrapat fram några kandidater. Vad tror ni om dessa?

1) Amfibis. Lite 80-talsretro, men den är antagligen äldre än så. Finns också i turkos under namnet Sagittaria. Såhär ser en av vaserna ut:

Det finns även några fat i olika storlekar samt en hänkelvas. Kanske 7 delar? Kan vara nåt.


2) Titus. Nu snackar vi lite mer grovhugget. Titus har gått upp i pris något, men är inte farligt dyr. Det finns vaser, fat och assietter. Sägs att Olle Alberius ligger bakom serien. Såna uppgifter tar jag dock alltid med en nypa salt. Ser ut såhär:

3) Susie. Lite mer finlir och gulligt. Inte så dyrt, och kanske något som stiger i pris framöver? Här är några exempel på hur hon ser ut:

4) Zenit. Okänd, lite trist kanske, men jag tror att den gör sig fint när man har flera delar tillsammans. Finns nog i både en grå och en grön variant. Här är två smakprov:

Jag kastar frågan ut i cyberrymden: Vad tycker ni, de kära bloggläsare som eventuellt finns kvar efter sommarens inläggstorka? Ska jag satsa på någon av dessa? Har ni några andra förslag?

Porslinsbitter (igen)

Det finns nackdelar med att inte bada i pengar och samtidigt lida av kompletta-seriesjukan. En av dem är att man lätt blir porslinsbitter. För er som inte drabbats av det kan jag förklara att det är ett fenomen som uppstår när man t ex:
* grämer sig över att man inte köpte ett föremål på loppis/auktion för flera år sedan
* inte har råd att köpa ett föremål som man vill ha och därför måste släppa det
* glömmer bort att bevaka en webauktion med en sak som man bara måååste ha

I det mest aktuella fallet inträffade en kombination av punkt två och tre. Den här gången gällde det en vas i min mest älskade samling: Flykt. Jag har aldrig sett just den här vasen till salu förut. Jag hade satt ett tak på max 800 kr på mitt bud, inklusive frakt. Naturligtvis glömde jag bort att bevaka auktionen. Den gick för 722+59 kr. Det är alltså inte säkert att jag fått det även om jag bjudit. Men borde jag ha bjudit mer? Tidigare? Hur länge ska jag gräma mig? Och viktigast av allt: hur mycket får jag skylla mig själv? Jag har skrivit flera blogginlägg (som lästs rätt ofta) om Flykt-serien. När jag köpte de första delarna var den relativt okänd. Nu verkar det finnas många som är ute efter just den här serien.
Det är alltså den här vasen vi talar om:

En riktigt fin vas (nr 7) i Flykt-serien. (Fotot har jag i min bitterhet snott från den auktion jag inte vann). Jag har fem delar sedan tidigare, och gissar att det finns totalt 10. Det här är alltså en av dem. Nåja, gjort är gjort. Jag får ägna hösten åt att gräma mig. I ett desperat försök att kompensera min porslinsbitterhet gjorde jag också ett annat inköp. Jag la massor av pengar på ett annat föremål i en annan serie som jag gillar väldigt mycket. Förhoppningsvis anländer det i helt och fint skick, och då utlovar jag en visning.

Det konstant sämsta med mitt jobb...

.... är att det är min uppgift att svara när det ringer på växelnumret. Det är dessutom min uppgift att kolla av vårt mobilsvar varje dag. Åh fy. Det vrider till i magen bara jag tänker på det.

Jag har alltid haft telefonskräck. (Jo, även som tonåring). Det är svårt att prata. Och varför ska man prata när man kan skriva? Idag finns det ju utmärkta möjligheter att skriva. Man kan maila. Skicka SMS eller nån annan form av digitala kortmeddelanden. Eller skriva pappersbrev, om man nu gillar det. Så varför ska man ringa? Det finns några få människor som ringer mig regelbundet. Jag känner igen deras nummer, och vet väl vid det här laget att det ofta inte är dödshot de kommer med. Men ändå.

När det ringer i min privata mobil så vägrar jag svara om det är ett okänt nummer. Jag kollar nästan alltid upp numret så fort jag kan, och om det är någon relevant person så svara jag nästa gång hen ringer. Läskigast är det om någon lämnat ett meddelande på mobilsvaret. Varför gör man på det sättet? Ibland kan det ta någon dag eller två innan jag repat mod nog att lyssna av meddelandet.

Men på jobbet, där måste jag svara. Och jag måste lyssna av telefonsvararen. Every f*ing day. Jag kan inte välja att dissa okända/dolda nummer även om jag får magkramp flera gånger om dagen (när de ringer).

Och nej, det är inte såhär bara för att jag just nu inte är på topp. Såhär har jag alltid funkat. Kanske läge att skippa min privata mobil, och omförhandla vem som sköter vad på jobbet?

En okänd kastanj

Jomen, jag hade ju lovat en bild på min Kastanj! Köpte det här fatet för några månader sedan.  Det är ca 28 cm (om jag minns rätt), med hög kant. Jag har sett assietter och tekoppar i samma serie, men inte lika fina. Använder det som fruktfat just nu.

Om nån vet mer om serien - tillverkningsår eller formgivare - så mottages all information tacksamt.

Money makes the world go 'round

Nu har jag bott i nya lägenheten i två månader. Tiden går. Det brukar dessutom ta tid inan ekonomin stabiliserar sig efter en flytt. Så även den här gången. Nu börjar jag dessutom ha hygglig koll på hur en normalmånad kan tänkas se ut, och därför har jag tittat på budgetkostnaden för en normalmånad anno 2013.

Den största skillnaden återfinns såklart under punkten boende. Jag har nu en bostadsrätt på 60 kvm istället för en hyresrätt på 47 kvm. Båda ligger i centrala stan, ganska nära varandra. Man skulle kunna tro att det påverkar boendekostnaden åt det dyrare hållet - men ack, vad man då bedrar sig. Jag betalade tidigare 6800 kr i hyra (inklusive vatten mm), och ytterligare ca 500 kr för hushållsel, hemförsäkring och TV-licens. Idag betalar jag på kronan nästan lika mycket för avgift till bostadsrättsföreningen och räntor på lånen som jag tidigare betalade i hyra. Då ingår en amortering på drygt 500 kr på lånet. Jag jämkar inte heller. Gjorde jag det så skulle min boendekostnad sänkas med ca 600 kr/mån.

Jag bor alltså lika centralt (möjligen ännu centralare). Jag äger mitt eget boende. Jag har ytterligare 13 kvm boyta. Jag amorterar, men jämkar inte. Min boendekostnad är i praktiken lägre idag än när jag bodde i hyresrätten. Det enda negativa jag kan komma på är att jag inte längre har en inglasad balkong med fantastisk älvsutsikt. Men jag har en stor balkong (som kan glasas in) med fint söderläge mot en innergård. Ett klart uppköp, med mycket större framtidspotential.

Orosmolnet är att jag fortfarande inte fått räkningen från byggfirman. Försäkringsbolaget (som ska slutbesikta) har inte heller hört av sig. Och nu har det som sagt gått två månader. Jag har valt att ligga lågt, men efter påsk ska jag kontakta firman och kolla hur läget är. Anledningen till att jag legat lågt är inte att jag glömt det, utan att jag varit strategisk. Det kostar ju pengar att flytta. Jag saknar fortfarande ca 10 000 för att kunna betala fakturan utan att låna pengar. Jag kan en vanlig månad lägga undan runt 5000 kr/mån om jag snålar litegrann. Två månader till så har det alltså löst sig utan att jag behöver hjälp. Ni fattar. Men som sagt, jag ska kolla upp läget med byggfirman och försäkringsbolaget.

Budgeten för övrigt bjuder inte på några större överraskningar. En positiv post är att jag avbetalade det sista på ett av mina studielån just innan jul. Dessutom baseras årets betalningar på min taxerade inkomst 2011, och i motsats till 2010 sålde jag då inte ett hus med vinst. Summa summarum en sänkt månadskostnad från 1768 till 1005 kr. Känns fint i plånboken. Räntan på det lån jag har kvar är dessutom löjligt låga 1,3%. Det innebär att jag i praktiken amorterar runt 700 kr/mån. Bra, bra.

Resten av posterna är ganska intakta. Mobiltelefon, fältsupport till Läkare utan gränser, kattförsäkring, fack/a-kassa och pensionssparande bjuder icke på några överraskningar.

Den förändring jag funderar på är strukturell. Jag har idag ett Coop-visakort med kredit/bonuspoäng. Den är gratis (nåja, Coop kostar 95 kr/år) om man betalar räkningen i tid. Det gör jag såklart. Kruxet är att jag inte bara köper mat på kortet, utan också andra saker. Jag har också ett vanligt bankkort som jag också köper saker med. Jag kan såklart lusläsa utdragen för att se vad jag köpt på båda korten, men det orkar jag faktiskt inte. Jag har därför planer på att ändra mina strukturer så att jag fr o m maj köper bara mat med Coop-kortet, och lägger alla andra inköp på bankkortet. Då kan jag få hyggligt grepp om mina matkostnader och övriga inköp. Jag är inte orolig över att de skulle vara jättehöga, men det kan ändå vara intressant att veta.

Nog om ekonomi för nu. Over and out.

Hurra, en Kairo!

Äntligen! Några dagar försenad (antagligen pga snöovädret) anlände äntligen mitt nyaste inköp. Det är en hänkelvas i Kairo-serien, en av mina nyaste favoriter. Såhär ser den ut:

Det här är nummer 3 i serien. Jag är ganska säker på att den har sju delar, och jag har i dagsläget fyra av dem. Här är en gruppbild på min nya Kairo och hans syskon:

Jag skulle verkligen vilja ha ett teakskåp som jag kan ha den här serien i. Teak och turkos är en otroligt snygg kombination. Men vad är väl en bal på slottet? Snart är det köpstopp inför flytten, och alla pengar jag kan avvara går nog till en badrumsrenovering, inte porslin...

Två nya King!

Det verkar som om jag blivit en en-gång-i-veckan-bloggare. Nåja. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, så utan omsvep presenteras härmed veckans två fynd!

Jag har fått hem två inköp från Tradera den här veckan. Först av allt tre assietter i King-serien. Två av dem är naggade, men för ett pris på dryga hundralappen inklusive frakt för alla tre så kunde jag inte motstå. Här är den nya finingen tillsammans med sina syskon:

Den nya (och mindre) assietten är ca 18 cm i diameter. Den gamla/större knappt 22. Jag undrar om det finns mattallrikar som är 24 cm stora?

Nåväl, raskt över till nästa King! Jag fick betala lite mer för den här smörasken, men den var värd pengarna. Jag gillar den massor!

Det har dock uppstått ett i-landsproblem. Smörasken har nr 56. Den smörask jag tidigare hittat bilder på har nummer 55. Den här är också lite mindre än ett smörpaket. Den är 6,5 cm hög och 15,5 x 8,5 cm (lockets storlek). Jag misstänker att det finns två - en större och en mindre (den här). Så jakten fortsätter.

Ett annat i-landsproblem är att King-delarna numera kan dra iväg oerhört i pris. Senast nu ikväll lämnade jag walk-over i en auktion på Tradera, där ett uppläggningsfat såldes för snett under tusenlappen. Kan det ligga någon sanning i vad en av er bloggläsare skrev för ett tag sedan, nämligen att mitt skrivande och dokumenterande av serien dragit upp priserna? O hemska tanke... visst vill jag vara en folkbildare, men det finns väl gränser.

Nåja. Resten av serien kan ni kika på här, om ni vill. Snart dags för en ny gruppbild!

Kram, kram på er.

Statusuppdatering på Facebook:
Anna: "Ser fram emot imorgon kväll då jag äntligen ska få umgås med bästa Ulla".
Ulla: "Åååh, jag också. Det ska bli sååå kul att ses! Kram, kram!"

****


Sådär står det aldrig på min facebooksida. Jag vet inte vad det är, men det där sättet att kommunicera känns så långt bort från min personlighet. Jag förstår inte riktigt tjej-tjejer och deras kommunikation, och mycket riktigt har de flesta av mina nära vänner varit killar.

Oftast bryr jag mig inte. Men ibland undrar jag om det är något jag går miste om, när jag inte kan kommunicera på samma sätt som de flesta andra tjejer. Nåt slags systerskap? Kanske är det så att jag skulle kunna ha fler nära vänner - tjejer, alltså - om jag försökte tillägna mig språket? Jag tror nämligen att mitt sätt att uttrycka mig kan uppfattas som kyligt av de som inte känner mig. Och vem vill umgås med nån sån?

...but the mormons shall rule the USA.

Så var äntligen det amerikanska presidentvalet över, och Obama får fyra år till i vita huset. Bra. Jag föredrar honom framför Romney. Ofta föredrar jag demokrater framför republikaner.

En faktor som diskuterats under valkampanjen är religion. Obama har beskyllts för att vara muslim. (Det är nämligen något man beskylls för i USA. Och i Sverige). Romney har på sin sida haft svårt att få med sig en del hardcore-republikaner från sydstaterna, eftersom han är mormon. Det ses fortfarande med skepsis i många amerikaners ögon, trots att mormoner är mycket vanligare i USA än i andra länder.

För många år sedan började jag intressera mig för mormonkyrkan och dess läror. Jag skrev en B- och en C-uppsats om mormonkyrkans teologi, och jag har också besökt Salt Lake City. Det gjorde mig ännu mer intresserad av mormoner.

Det finns mycket som man kan säga om deras teologiska läror och dogmer. Ärligt talat tycker jag att mycket av det är rena nonsens. Vad sägs t ex om att jorden skapades efter ett rådslag på planeten Kolob (alltså, den planet som ligger närmast solen) där gudarna möttes och bestämde att vår Gud och hans andebarn skulle få skapa och styra upp vår planet? Eller att Jesus och lärjungarna åkte båt över Atlanten efter Jesu uppståndelse, och sedan predikade för den amerikanska ursprungsbefolkningen? Eller att man  kan utföra ställföreträdande dop för sina döda släktingar, bör ha speciella underkläder som skyddar mot andliga angrepp, eller att man själv kan bli en gud efter sin död? You get my point.

Nej, jag är inte imponerad över deras teologi. Men jag är imponerad av hur de bygger sin organisation. Det finns antagligen ingen grupp i det amerikanska samhället som är lika välutbildade och välartade som mormonerna. Det är en dygd att utbildas och utvecklas.

En intressant detalj är att FBI har ett värvningskontor på Brigham Young-universitetet i Salt Lake City. Orsaken är enkel. FBI vill gärna rekrytera unga män och kvinnor som är pålitliga, välutbildade, lojala, språkkunniga (männen gör ju missionärstjänst i två år) och patriotiska. De röker och dricker inte alkohol. Kan du tänka dig en bättre grupp att rekrytera från? Det kan inte FBI.

Konsekvensen är att när mycket av det amerikanska samhället är på dekis så är mormonerna på frammarsch. När stora delar av den uppväxande amerikanska (och svenska) generationen äter på McDonalds varje dag, lyssnar på 50Cent, saknar respekt för auktoriteter och missbrukar droger, så är mormonerna deras totala motsats. De är lojala mot kyrkan, staten och familjen. De respekterar auktoriteter och tror på att verka i det tysta.

Min slutsats är enkel. Den teologi och de levnadsregler som en mormon håller sig till kan man naturligtvis ifrågasätta. Men det råder för mig inga tvivel om att det är en tidsfråga innan vi har en amerikansk president som är mormon. Det finns helt enkelt en inneboende kvalité i deras religions normer som gör dem oslagbara i längden.

Oh.. oliv!

Bloggandet har inte riktigt hunnits med under den här intensiva arbetsveckan. Det betyder dock inte att jag helt har saknat fynd. Den viktigaste är såklart den här fina grytan i Oliv-serien:

Den är 11 cm hög utan locket, och 19 cm i diameter. Jag har sett den på bild tidigare (en japansk auktionssajt), så jag visste att den skulle finnas. Mycket riktigt. Fick den till ett schysst pris. En annan olivdel (mindre skål) gav jag upp på i budgivningen för några dagar sedan när den passerade min gräns. Jaja. Vad är väl en bal på slottet och allt sånt? Här är en bild på Oliv #5 tillsammans med sin storebror, Oliv #6.

Jag börjar ha en hel del nya delar i Oliv. Ska försöka samla dem alla på en gruppbild nu i helgen. Det är faktiskt lite lustigt - jag hittar ofta flera delar av en serie under en begränsad period. Sen kan det ta länge innan nån dyker upp. De kommer i stim!

Dagen efter

Idag är det verkligen dagen efter. Min kör fyllde 40 år, vilket firades med galakonsert och stor fest. (Bilden är från genrepet, då vi inte klätt om). Jag har varit festgeneral och planerat för detta i snart ett år. Det har på många sätt varit som att planera ett stort bröllop. Hårt jobb med att hitta adresser till alla, och många listor och mail för att få ihop alla detaljer.

Jag har självklart inte fixat allt själv. Många duktiga människor har dragit stora delar av lasset. Det är ändå oundvikligt att det pirrar i magen inför ett så stort evenemang. Kommer allt att klaffa? Nu blev det en fantastiskt fin konsert, och jag tror också att festen blev riktigt lyckad.

Idag har jag ägnat mig åt att klappa katter och se repriser av oviktiga program på TV. Precis lagom, såhär dagen efter.

Hur svårt kan det vara?

Jag blir så trött. Idag står det i Expressen/GT om ännu en arvstvist där sambo och andra släktingar är oense om arvet efter en känd person. I det här fallet Lasse Brandeby, men det har funnits fler. Stieg Larsson, anyone?

Hur svårt kan det vara att förstå elementär juridik?

1. En person som är vid sina sinnens fulla bruk har rätt att ge bort saker till vem hen vill. Man kan alltså t ex skriva över halva huset på sin sambo. Du disponerar fritt över dina tillgångar.Barnen har inget att säga till om.

2. När en person som är sambo avlider så har den efterlevande parten ingen arvsrätt. (Vissa undantag dock för bostad som införskaffats gemensamt). Det är bröstarvingarna som ärver. Punkt slut. Sambon har inget att säga till om.

Vill man undvika trassel så kan man gifta sig. Alternativt - om man är rik och allergisk mot att gifta sig - skaffa en bra advokat och skriva inbördes testamenten och allt sånt. Det räcker inte ända fram, men en bit.

Så.... hur svårt kan det vara?