Kram, kram på er.

Statusuppdatering på Facebook:
Anna: "Ser fram emot imorgon kväll då jag äntligen ska få umgås med bästa Ulla".
Ulla: "Åååh, jag också. Det ska bli sååå kul att ses! Kram, kram!"

****


Sådär står det aldrig på min facebooksida. Jag vet inte vad det är, men det där sättet att kommunicera känns så långt bort från min personlighet. Jag förstår inte riktigt tjej-tjejer och deras kommunikation, och mycket riktigt har de flesta av mina nära vänner varit killar.

Oftast bryr jag mig inte. Men ibland undrar jag om det är något jag går miste om, när jag inte kan kommunicera på samma sätt som de flesta andra tjejer. Nåt slags systerskap? Kanske är det så att jag skulle kunna ha fler nära vänner - tjejer, alltså - om jag försökte tillägna mig språket? Jag tror nämligen att mitt sätt att uttrycka mig kan uppfattas som kyligt av de som inte känner mig. Och vem vill umgås med nån sån?

Rankinglistor

Nu ska jag ge mig på något svårt. Jag ska försöka skriva om ett ämne som antagligen låter (och kanske är) fjortisaktigt, men ändå känns intressant och relevant. "Inre rankinglistor" kanske ämnet skulle kunna heta? 

Fundera över vilka fem personer du ser som dina närmaste vänner. Vad närmast innebär får du bestämma själv. (Vi lever ju i ett postmodernt samhälle). Det kan handla om allt ifrån vem du oftast umgås med till vem du känner dig närmast rent känslomässigt. Gå sedan vidare och vidga listan till tio personer. Vill du gå ett steg till och ringa in tjugo personer så har jag inga invändningar mot det. 

Den här inre listan du gjort handlar inte om social status eller externt mätbara faktorer. Den handlar bara om hur du själv rankar dina vänner och bekanta, vilket inte alls är något konstigt i sig. Vi står vissa människor närmare än andra. 

Men naturligtvis finns det en intressant tvist på ämnet. Fundera nu över hur dina tio närmaste vänner skulle placera dig på sina inre rankinglistor. Tror du att ni hamnar på ungefär samma placeringar?

Ja, jag erkänner direkt - det här är en av mina livsångestar som följt mig sedan jag var en mobbad 11-åring med tandställning. Kanske är det vi som haft det tufft som barn som funderar över sådana här saker? Det vore rätt logiskt. Anyway, idag känner jag att jag har kommit så pass långt att jag kan fundera över ämnet utan att det ger mig alltför stora portioner ångest. När jag tänker på det nu är jag mest nyfiken och fundersam. 

Rankar jag och mina vänner varandra på samma sätt? Om inte, spelar det då någon roll i praktiken? 

Något att fundera över.