Jag har förstått att ett säkert sätt att få många läsare till sin blogg är att skriva något som relaterar till sex i titeln. Så jag funderade länge på att få in ordet sex i titeln på det här inlägget. Fast jag tänkte inte prata om sex. Jag tänkte dela med mig av en oerhört välgenomtänkt teori som jag hade som liten, nämligen den om hur barn blir till. Och det hade ingenting att göra med sex.
Min mamma är socionom. När jag var liten jobbade hon med jobbiga saker som fosterhemsutredningar och LVU. Det var en värld som var helt främmande från allt annat som fanns i min verklighet. Många gånger tog min mamma hem barn till oss när hon gjort nån utryckning tillsammans med polisen för att omhänderta barn som for illa. Ibland när jag och min bror vaknade så fanns det andra rädda, arga, hungriga och smutsiga barn i det stora huset på landet. Så ända sedan jag var mycket liten fanns begreppet ”oönskade barn” i min begreppsvärld. Det fanns barn som ingen ville ha. Sorgligt men sant.
Men det fanns också motsatsen. Vi hade några rara grannar (ambulansföraren Lorentz och hans snälla fru) som av någon anledning inte hade några barn. Alla andra i kvarteret hade det, och jag förstod ganska snabbt att dom också gärna ville ha barn men inte kunde få det. Dom önskade sig barn, men det blev liksom ingenting. Så småningom adopterade grannarna en dotter, men det tog många år.
Här har vi ett oerhört intressant tankesamband. Det fanns alltså oönskade barn som ingen egentligen ville ha. Men det fanns också folk som önskade barn men inte fick några. Den logiska slutsatsen för en femåring var att barn är något man önskar sig, och så börjar dom växa i mammans mage. Storken har jag aldrig trott på – att barn växte i mammas mage och hur de senare kom ut hade jag helt klart för mig ända från början. Men hur barnen började växa var lite mera diffust. Eller, jag tyckte ju att det var glasklart. Man önskade sig barn och så kom dom – önskade barn. När det gällde de oönskade barnen så fanns det också en bra förklaring. Det var barn som mammorna inte önskade sig, men som ändå började växa i deras mage. Såna barn kunde ibland få komma och bo hos dom som önskade sig barn, men som av någon anledning inte lyckades få barn att börja växa i magen fastän dom önskade jättemycket.
Pappornas roll i det här var något diffus, i alla fall vad gäller själva tillblivelsen av barnen. Man kunde väl önska ihop, men det var mammorna som på nåt vis bestämde. Pappors uppgift kom senare, när barnen var födda. Pappor kör bilar med barn och mammor i, lägger ved i pannan på vintern, åker pulka med sina barn, låser huset på kvällen och hjälper mammor att dammsuga och barn att göra läxor. Enkelt och bra.
Det fanns liksom inga luckor i den här tankekonstruktionen, så det tog några år innan jag faktiskt – till min fasa – insåg att det ingick andra moment än önskande i produktionen av barn. Men det är en helt annan historia.
Dagens visdomsord måste i logikens namn bli: var försiktig med vad du önskar – du kan få det.
(nej, jag är inte gravid nu heller - bara fet)
