Läser en spännande ledare i Dagen tidigare ikväll. Det är Elisabeth Sandlund, Dagens chefredaktör, som ifrågasätter att Sensus deltar i Stockholm Pride med ett
"spirituellt tält". Förutom den hemska anglicismen (som inte riktigt funkar på svenska) har jag svårt att förstå hennes upprördhet.
Elisabeth undrar om alla Sensus medlemmar verkligen är med på "andlighetståget". Själva formuleringen visar för mig att hon inte är klar över vilken roll ett studieförbund har.
Sensus har, precis som de flesta andra studieförbund, ett antal medlemsorganisationer och samarbetsparter på riks- och lokalplan. Svenska Kyrkan är den största medlemsorganisationen hos Sensus, men det finns många fler. KFUM, Bröstcancerföreningen, Lottakåren och Svenska Scoutförbundet är några exempel. Tittar man på samarbetsparterna finns en ännu större bredd: Ibn Rushd (muslimska studieförbundet), Lärarförbundet, Svenska Folkdansringen, Amnesty, Feministiskt Initiativ och Framtidsbildarna (KD:s studieorganisation), för att nämna några.
Det finns tre områden som Sensus vill lyfta fram: livsfrågor, mångfald och globala frågor. Kanske hade det varit enklare att undvika kontroverser om Sensus profil hade varit att ge kurser i engelska och företagsekonomi.. men oj, så mycket tråkigare det varit...
Ett studieförbunds roll är inte att arbeta för att alla människor ska tycka likadant. Studieförbundets roll är att folkbilda. Det görs inte genom att stryka medhårs och undvika sådant som kan ses som kontroversiellt. Att delta i Pridefestivaler runtom i landet är något som uppfattas som kontroversiellt från många håll. Men vilket värde har mångfalden om den inte får synas i verksamheten?
"Målet är att visa att andlighet ingalunda ligger i konflikt med hbt-kulturen" säger verksamhetschefen för Pride Park. Naturligtvis har han rätt i det. Människors sexuella läggning och identitet är ingenting som förhindrar ett intresse för andliga frågor. Däremot har det tyvärr ofta varit så att kyrkan behandlat hbtq-personers andliga frågor på ett i bästa fall styvmoderligt sätt. Det är dock ingenting som Elisabeth Sandlund bekymrar sig över i sin ledare.
Sensus medlemsorganisationer och samarbetsparter tycker inte likadant. Ibn Rushd och EFS står långt ifrån varandra på många områden, för att inte tala om Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna. Ändå finns de under samma paraply, och det är uppfriskande.
Det kan vara riktigt knepigt att konfronteras med tankesätt, religiösa/politiska övertygelser och normer som inte stämmer överens med de egna. Just därför är det så viktigt att inte dra sig undan när man konfronteras med mångfalden i praktiken. Att delta i Pride är ett utmärkt exempel på hur man kan göra detta.
Att uppmana Svenska Kyrkan, och till henne närstående organisationer, att lämna Sensus pga ett samarbete med Stockholm Pride visar på att behovet av att hitta mötesplatser där konstruktiva samtal om livsfrågor och mångfald kan äga rum är större än någonsin. Och sådana mötesplatser skapar man inte genom att öka avståndet till de personer och organisationer som representerar den vardagsnära mångfalden.
