Ännu en Linda!

Det blir en oväntat snabb uppdatering med min lilla samling med Rörstrands Linda. För några dagar sedan vann jag ännu en auktion med en Linda-vas på Tradera. Säljaren var snabb och effektiv, så idag på lunchen kunde jag hämta ut ett efterlängtat paket. Såhär ser den ut:

Den här hänkelvasen är ca 19 cm hög och 9 cm bred, och är märkt 118-8 i botten. Nummer åtta, alltså.

Här är nyförvärvet tillsammans med fatet jag köpte, samt vasen som anlände ungefär samtidigt. Snygga ihop!

Vill ni se fler delar så har jag ett Flickr-album med bilder, både mina egna delar och sånt jag hittat på nätet.

Lite förbryllad är jag ändå över märkningen. Den förra hade märkningen 621, vilket jag tolkat som att den är tillverkad första kvartalet 1962. Men den här är märkt 353. Tredje kvartalet 1935? Känns ju inte så rimligt...  Nån som kan lösa gåtan?

Rörstrand: Fibula

Att jag varit lite sporadisk här på bloggen betyder inte att mina porslinsinköp varit sporadiska. Det stämmer att de varit lite färre än tidigare, men jag har några godbitar som jag inte visat upp här än.

Först ut är två delar i serien Fibula. Den är helt klart formgiven av C-H Stålhane (se märkningen). Exakt när den är gjord vet jag inte. Jag skulle gissa på sent 60-tal eller tidigt 70-tal, men jag kan vara fel ute. Jag lyckades köpa två delar i samma auktion. Mycket praktiskt. Här är de på bild:

Vasen ovan är Fibula #4. Den är ca 13 cm hög och 10,5 cm i diameter vid basen.

Detta är Fibula #5. Den är ca 13,5 cm hög och 8 cm i diameter vid basen.

Här är de båda delarna tillsammans! Visst är de fina?

För den som vill se stämpeln så finns den på bild här:

Övriga delar i serien har jag sett på bild. Det verkar finnas sju olika delar, varav flera kan beskådas här i mitt Flickr-album med Fibulabilder (både egna och andras). Jag är intresserad av fler delar, så om nån vill sälja - hör av er!

Ett nytt försök.

Minnesgoda och trogna läsare (det finns några sådana stackare därute) kanske kommer ihåg att jag för länge sedan skrev ihop en nätdejtingpresentation som ni sedan gav feedback på? Jag är fortfarande inte riktigt sugen på att nätdejta, men efter ett roligt samtal med en kompis ikväll har jag iaf gett mig på att uppdatera och fila lite på texten. Så här kommer ett nytt försök. Konstruktiv feedback mottages tacksamt.

*******

Jag är en ganska vanlig, osminkad, lönnfet och oftast snäll tant-wannabe som senast fyllde 43 med största delen av förståndet i behåll. Ibland känns det som om jag tycker att det skulle vara trevligt att träffa någon. Lite oklart vem denne någon skulle vara, men det visar sig kanske. Så vem är då jag?

Jag är organiserad. Jag har ordning på mina papper, mina pengar och mina ägodelar. Att skriva listor förenklar livet. Jag är dock inte pedant. Det händer alltsom oftast att min lägenhet förvandlas till ett katastrofområde. Men jag gillar faktiskt att tvätta och diska. Däremot skulle jag helst slippa laga mat och dammsuga resten av livet, om det går att ordna.

Krogbesök gör jag vanligtvis endast under vapenhot, så vill du träffa någon som gillar att gå ut och dansa och bli fjortispackad med så är jag inte kvinnan för dig. Däremot gillar jag att umgås med vänner, gärna i kombination med att spela brädspel. Agricola och Battlestar Galactica är två favoriter just nu. Jag spelar också gärna kunskapsspel, och utgår från att du kan slå mig i nämnda gren. Inte alltid, men ibland.

Jag är en sportnörd. Nej, jag utövar inte sporten själv, men jag tittar på den. Vinterstudion är helig. Jag tillhör den del av befolkningen som tycker att det är fullständigt logiskt att ta ut semesterdagar för att vända på dygnet och se damernas diskuskval i OS en tisdagnatt kl 03.20 eller någon annan (för många människor) obskyr tid.

Jag är sminkanalfabet. Jovisst, jag äger nån enstaka kajalpenna och liknande, men de används inte till vardags. Letar du efter nån piffig brud så letar du på fel ställe. Letar du efter en pinnsmal tjej, eller en väldigt modeintresserad sådan, så har du också kommit fel.

Jag är nattmänniska. Det behöver inte du vara, så länge du inte är en odräglig muntergök på morgonen när jag mest liknar ett vrak.

Jag har inga barn. Jag har inte heller någon längtan efter egna barn. Men jag har trevliga föräldrar och syskon som jag gärna umgås med, och det hoppas jag att du också har. För att nu inte tala om alla mina trevliga kompisar.

Jag dricker inte kaffe, även om jag tränar då och då i smyg. Jag tittar inte på dokusåpor men gillar politik. Jag vägrar springa efter bussar. Inte heller åker jag nattåg. Jag äter inte rå fisk, dvs fisk som inte tillagats genom upphettning. Jag anser att styrdans är roligt, men fridans är från helvetet. Jag sjunger i kör, och lägger mycket tid på det intresset. Jag gillar flygplan väldigt mycket. Jag äger färre än tio par skor, gummistövlar included. Sci-fi är kanske inte en livsstil, men ett stort intresse. Beam me up, Scotty. Jag har också två katter. Det tänker jag fortsätta med, så du är rimligtvis inte pälsdjursallergiker.

Jag är en ivrig släktforskare. Jag har dessutom en stor mängd rörstrandsporslin, en cola-light addiction och ett jobb jag trivs med och är bra på.

Jag har en gigantisk Legosamling. Med gigantisk menar jag just det. Jag har närmare 800 legoset i originalkartonger and counting. Jag lägger en hel del av min veckopeng på att köpa Lego. Men frukta icke - även vanliga män kan ibland väcka mitt intresse trots att de inte är gjorda av plast.

Jag är INTJ. Om du inte vet vad det innebär så maila mig inte och fråga. Google är din vän.

Jag har ingen lust att träffas direkt IRL för att se om det klickar. Det föredrar jag att först ta reda på via nätet, i lagom tempo. Jag har inte heller några planer på att flytta. Därför vore det såklart praktiskt att träffa någon som bor i Umeåområdet, eller som själv kan tänka sig att flytta på sig.


Och du då? Tja, jag är ganska ointresserad av hur du ser ut. Grundkravet är att du inte är så anskrämlig att jag skäms om vi visar oss ute offentligt tillsammans. Det kravet uppfyller i princip alla människor jag känner. Det är mycket troligt att du också gör det.

Du är smart. Jodå, erkänn nu. Det här är verkligen inte platsen för falsk blygsamhet. Jag gissar att du har läst rätt många år på universitetet och i likhet med mig skickar ansenliga summor till CSN varje månad. Doktorshatt är ett snyggare plagg än baseballkeps. Men intelligens och bildning är inte samma sak, så här kan jag ha lite fel. Möjligen. Lite. Men antagligen inte.

Du tycker om ord. Du kan uttrycka dig i både tal och skrift, och tycker att det är viktigt att både läsa mycket och producera egen text. Dålig språkbehandling är något av det mest avtändande jag vet. Språkpoliser och ordmärkare göre sig sannerligen besvär. Jag gillar följaktligen också att diskutera. Om du inte gör det så blir vår relation antagligen inte så långvarig.

Du är snäll. Snällhet är en underskattad egenskap. Mesig är du däremot inte. Du är inte heller rädd för att prata inför folk. Toastmaster? Javisst. Ordförande i bostadsrättsföreningen? Antagligen.

Du klarar av att prioritera vår relation samtidigt som du är en egen människa. Jag gillar helt enkelt ansvarstagande män som är vuxna på riktigt, inte fladdriga bad boys.

Du kanske har barn? Helt okej, så länge barnens mamma och du har avslutat den amorösa delen av er relation till fullo, och du inte är sugen på att dra fler pulkor till dagiset.

Gillar du fräsig hemteknologi? Springa maraton? Något annat som jag inte är intresserad av? Inga problem, så länge du inte kräver att jag också ska ägna mig åt det. Jag behöver egentid, så du får gärna åka på whiskyprovningsresor till Irland eller krypa runt i buskar och lajva på helgerna med dina kompisar.

Svartsjuka är inte min grej. Jag utgår helt enkelt från att du är så smart att du inte prasslar med andra om du är ihop med mig. I så fall är det mer synd om dig än om mig.

Extra XP delas ut om du är intresserad av matlagning, har familjemedlemmar som du kommer väl överens med, tycker att det är helt okej att snåla ibland för att ha råd att resa senare, är körsångare, kan gå på både opera och se på hockeymatcher utan att få kramp, och rensa avlopp utan att kräkas.

Sist men inte minst: Om du tycker att den här texten var för lång eller tråkig så är det helt okej. Då är jag sannolikt inte heller rätt kvinna för dig. Men har du kommit såhär långt och ändå skulle vilja veta mer så kanske det finns anledning att ömsesidigt skapa mer text i kommunikativt syfte.

Rörstrands Linda (aka "Man ska inte gråta över krossat porslin")

Man ska inte gråta över spilld mjölk, sägs det. Men krossat porslin då? Såhär såg det ut när jag öppnade mitt hett efterlängtade paket med ett av de senaste traderafynden:

Kross. Jag hyser inget agg mot säljaren. Porslinet var välpackat. Det var helt enkelt bara en sån sak som kan hända. Men så typiskt att det skulle hända just det här fatet...

Här kan man se en närbild på skadan. Illa, illa.

Nåväl. Jag torkade porslinstårarna så gott jag kunde, och kom fram till att jag skulle försöka laga fatet. Det går såklart aldrig att återställa, men eftersom de är ganska unikt så lär jag inte hitta ett likadant som är helt. Såhär ser resultatet ut:

Här är en närbild på lagningen på översidan...

...och såhär ser det ut från undersidan. Inte vackert, men lite bättre ändå.

Men vet ni vad? Allt är inte mörker och elände. Av en ren slump - eller nåt liknande - så fanns det en vas ute på Tradera i samma serie. Även den lyckades jag lägga vantarna på. Och den var hel och fin när den anlände. Titta här!

Såhär ser de båda delarna ut tillsammans:

Här är också en bild av fatets märkning på undersidan. Uppenbarligen är serien från början av 60-talet. Just den här är gjord första kvartalet 1962. Vasen är märkt 118-6, så jag utgår från att det finns minst sex delar i den här serien. Någon som känner till fler?

Blandade loppisfynd

Sommaren har inte varit helt utan loppisbesök. Jag gjorde en sväng i trakterna av Flen även den här sommaren, och plockade upp två trevliga saker. Här kan man beskåda dem:

Här kan den uppmärksamme läsaren notera att det är tre föremål på bilden. Det beror på att den gröna glasvasen är en som jag hade sedan tidigare (arvegods från farmor). Den blå köpte jag för en tia i somras. De är inte exakt likadana - vilket jag trodde - så jag kanske gör mig av med den blå. Jag tror inte att det är något särskilt med den för övrigt.

Man kan också notera att det är svårt att fota glas. Det ser ut som om jag har någon slags virvel inne i vaserna, men det är tyvärr bara en fotoillusion.

Det andra fyndet är från Karlskrona/Uppsala-Ekeby. Jag har läst på att stämpeln användes under 60-talet, vilket kan stämma bra med vasens design. Jag vet däremot ingenting om signaturen LB. Om någon av er läsare känner till något så uppskattas det! Hursomhelst, en tjuga tyckte jag att den var värd.

Rörstrands Siesta #8

Allt är inte bara mörker på porslinshimlen. När jag sörjde min förlorade Flykt som bäst så dök en annan sak upp: en eftertraktad del till min andra favoritserie Siesta!

Jag har sett den här tidigare, men bara på ett litet grynigt foto från en dansk auktionssajt. Nu dök den upp hos Precis en sån, alldeles rätt i tiden för att hjälpa mig att torka mina porslinstårar.

I fredags hämtade jag upp paketet efter jobbet. På grund av bröllop och andra trevligheter har jag inte hunnit med att dokumentera fyndet förrän nu, men här är det!

Fatet är 33,5 cm från spets till spets, och ca 18 cm på bredaste stället. Det är svårt att ta en bild som beskriver formen på ett bra sätt. Ni får hålla tillgodo med mina tappra försök.

Det här fatet är märkt med nummer åtta. Lite snopet - jag var rätt säker på att det var nummer fyra, och att jag sedan bara saknade tvåan. Nu saknar jag två, fyra och antagligen också nio och tio.

Det finns en saknad del jag känner till, en kanna med nummer två:

Övriga delar är höjda i dunkel. Lite spännande (och frustrerande) är det ändå att inte veta allt om serien och istället samla i blindo.

Här är också en gruppbild på alla mina siestadelar. Man kan se att mitt nya fat och den lilla vasen jag hade tidigare har samma typ av dekor (med fiskarna).

Följande delar bor hos mig:

#1 - minsta skålen:7 cm hög och 8 cm från kant till kant.
#3 - lilla vasen: 12 cm hög, 8 cm bred i toppen och 7 cm vid botten.
#5 - stora vasen: 25,5 cm hög, 8 cm bred på bredaste stället.
#6 - mellanstora fatet: 16,5 x 12 cm, och 6 cm högt.
#7 - lilla fatet: 14,5 x 10 cm, och 4 cm högt.
#8 - största fatet: 33,5 x 18 cm.

Hela serien kan beskådas mer i detalj här, om man vill. Och det vill man, för den är skitsnygg.

Porslinsbitterhetens botemedel

Jag jobbar på att inte längre vara så porslinsbitter (se förra inlägget). Jag funderar på att bota mig själv genom att börja samla på ytterligare en serie. I allra största hemlighet har jag dessutom påbörjat två andra serier, men de vill jag hålla för mig själv så länge. Oh well.

Vad ska jag då välja?

Det finns två huvudkriterier: Den får inte vara alltför känd, och den får inte kosta så mycket pengar för varje del. Jag tänker mig också att det ska vara prydnadsföremål, inte en servis. Detta innebär att många serier går bort. Men självklart finns det mycket kvar.

Jag har skrapat fram några kandidater. Vad tror ni om dessa?

1) Amfibis. Lite 80-talsretro, men den är antagligen äldre än så. Finns också i turkos under namnet Sagittaria. Såhär ser en av vaserna ut:

Det finns även några fat i olika storlekar samt en hänkelvas. Kanske 7 delar? Kan vara nåt.


2) Titus. Nu snackar vi lite mer grovhugget. Titus har gått upp i pris något, men är inte farligt dyr. Det finns vaser, fat och assietter. Sägs att Olle Alberius ligger bakom serien. Såna uppgifter tar jag dock alltid med en nypa salt. Ser ut såhär:

3) Susie. Lite mer finlir och gulligt. Inte så dyrt, och kanske något som stiger i pris framöver? Här är några exempel på hur hon ser ut:

4) Zenit. Okänd, lite trist kanske, men jag tror att den gör sig fint när man har flera delar tillsammans. Finns nog i både en grå och en grön variant. Här är två smakprov:

Jag kastar frågan ut i cyberrymden: Vad tycker ni, de kära bloggläsare som eventuellt finns kvar efter sommarens inläggstorka? Ska jag satsa på någon av dessa? Har ni några andra förslag?

Porslinsbitter (igen)

Det finns nackdelar med att inte bada i pengar och samtidigt lida av kompletta-seriesjukan. En av dem är att man lätt blir porslinsbitter. För er som inte drabbats av det kan jag förklara att det är ett fenomen som uppstår när man t ex:
* grämer sig över att man inte köpte ett föremål på loppis/auktion för flera år sedan
* inte har råd att köpa ett föremål som man vill ha och därför måste släppa det
* glömmer bort att bevaka en webauktion med en sak som man bara måååste ha

I det mest aktuella fallet inträffade en kombination av punkt två och tre. Den här gången gällde det en vas i min mest älskade samling: Flykt. Jag har aldrig sett just den här vasen till salu förut. Jag hade satt ett tak på max 800 kr på mitt bud, inklusive frakt. Naturligtvis glömde jag bort att bevaka auktionen. Den gick för 722+59 kr. Det är alltså inte säkert att jag fått det även om jag bjudit. Men borde jag ha bjudit mer? Tidigare? Hur länge ska jag gräma mig? Och viktigast av allt: hur mycket får jag skylla mig själv? Jag har skrivit flera blogginlägg (som lästs rätt ofta) om Flykt-serien. När jag köpte de första delarna var den relativt okänd. Nu verkar det finnas många som är ute efter just den här serien.
Det är alltså den här vasen vi talar om:

En riktigt fin vas (nr 7) i Flykt-serien. (Fotot har jag i min bitterhet snott från den auktion jag inte vann). Jag har fem delar sedan tidigare, och gissar att det finns totalt 10. Det här är alltså en av dem. Nåja, gjort är gjort. Jag får ägna hösten åt att gräma mig. I ett desperat försök att kompensera min porslinsbitterhet gjorde jag också ett annat inköp. Jag la massor av pengar på ett annat föremål i en annan serie som jag gillar väldigt mycket. Förhoppningsvis anländer det i helt och fint skick, och då utlovar jag en visning.

Det konstant sämsta med mitt jobb...

.... är att det är min uppgift att svara när det ringer på växelnumret. Det är dessutom min uppgift att kolla av vårt mobilsvar varje dag. Åh fy. Det vrider till i magen bara jag tänker på det.

Jag har alltid haft telefonskräck. (Jo, även som tonåring). Det är svårt att prata. Och varför ska man prata när man kan skriva? Idag finns det ju utmärkta möjligheter att skriva. Man kan maila. Skicka SMS eller nån annan form av digitala kortmeddelanden. Eller skriva pappersbrev, om man nu gillar det. Så varför ska man ringa? Det finns några få människor som ringer mig regelbundet. Jag känner igen deras nummer, och vet väl vid det här laget att det ofta inte är dödshot de kommer med. Men ändå.

När det ringer i min privata mobil så vägrar jag svara om det är ett okänt nummer. Jag kollar nästan alltid upp numret så fort jag kan, och om det är någon relevant person så svara jag nästa gång hen ringer. Läskigast är det om någon lämnat ett meddelande på mobilsvaret. Varför gör man på det sättet? Ibland kan det ta någon dag eller två innan jag repat mod nog att lyssna av meddelandet.

Men på jobbet, där måste jag svara. Och jag måste lyssna av telefonsvararen. Every f*ing day. Jag kan inte välja att dissa okända/dolda nummer även om jag får magkramp flera gånger om dagen (när de ringer).

Och nej, det är inte såhär bara för att jag just nu inte är på topp. Såhär har jag alltid funkat. Kanske läge att skippa min privata mobil, och omförhandla vem som sköter vad på jobbet?

En okänd kastanj

Jomen, jag hade ju lovat en bild på min Kastanj! Köpte det här fatet för några månader sedan.  Det är ca 28 cm (om jag minns rätt), med hög kant. Jag har sett assietter och tekoppar i samma serie, men inte lika fina. Använder det som fruktfat just nu.

Om nån vet mer om serien - tillverkningsår eller formgivare - så mottages all information tacksamt.

Money makes the world go 'round

Nu har jag bott i nya lägenheten i två månader. Tiden går. Det brukar dessutom ta tid inan ekonomin stabiliserar sig efter en flytt. Så även den här gången. Nu börjar jag dessutom ha hygglig koll på hur en normalmånad kan tänkas se ut, och därför har jag tittat på budgetkostnaden för en normalmånad anno 2013.

Den största skillnaden återfinns såklart under punkten boende. Jag har nu en bostadsrätt på 60 kvm istället för en hyresrätt på 47 kvm. Båda ligger i centrala stan, ganska nära varandra. Man skulle kunna tro att det påverkar boendekostnaden åt det dyrare hållet - men ack, vad man då bedrar sig. Jag betalade tidigare 6800 kr i hyra (inklusive vatten mm), och ytterligare ca 500 kr för hushållsel, hemförsäkring och TV-licens. Idag betalar jag på kronan nästan lika mycket för avgift till bostadsrättsföreningen och räntor på lånen som jag tidigare betalade i hyra. Då ingår en amortering på drygt 500 kr på lånet. Jag jämkar inte heller. Gjorde jag det så skulle min boendekostnad sänkas med ca 600 kr/mån.

Jag bor alltså lika centralt (möjligen ännu centralare). Jag äger mitt eget boende. Jag har ytterligare 13 kvm boyta. Jag amorterar, men jämkar inte. Min boendekostnad är i praktiken lägre idag än när jag bodde i hyresrätten. Det enda negativa jag kan komma på är att jag inte längre har en inglasad balkong med fantastisk älvsutsikt. Men jag har en stor balkong (som kan glasas in) med fint söderläge mot en innergård. Ett klart uppköp, med mycket större framtidspotential.

Orosmolnet är att jag fortfarande inte fått räkningen från byggfirman. Försäkringsbolaget (som ska slutbesikta) har inte heller hört av sig. Och nu har det som sagt gått två månader. Jag har valt att ligga lågt, men efter påsk ska jag kontakta firman och kolla hur läget är. Anledningen till att jag legat lågt är inte att jag glömt det, utan att jag varit strategisk. Det kostar ju pengar att flytta. Jag saknar fortfarande ca 10 000 för att kunna betala fakturan utan att låna pengar. Jag kan en vanlig månad lägga undan runt 5000 kr/mån om jag snålar litegrann. Två månader till så har det alltså löst sig utan att jag behöver hjälp. Ni fattar. Men som sagt, jag ska kolla upp läget med byggfirman och försäkringsbolaget.

Budgeten för övrigt bjuder inte på några större överraskningar. En positiv post är att jag avbetalade det sista på ett av mina studielån just innan jul. Dessutom baseras årets betalningar på min taxerade inkomst 2011, och i motsats till 2010 sålde jag då inte ett hus med vinst. Summa summarum en sänkt månadskostnad från 1768 till 1005 kr. Känns fint i plånboken. Räntan på det lån jag har kvar är dessutom löjligt låga 1,3%. Det innebär att jag i praktiken amorterar runt 700 kr/mån. Bra, bra.

Resten av posterna är ganska intakta. Mobiltelefon, fältsupport till Läkare utan gränser, kattförsäkring, fack/a-kassa och pensionssparande bjuder icke på några överraskningar.

Den förändring jag funderar på är strukturell. Jag har idag ett Coop-visakort med kredit/bonuspoäng. Den är gratis (nåja, Coop kostar 95 kr/år) om man betalar räkningen i tid. Det gör jag såklart. Kruxet är att jag inte bara köper mat på kortet, utan också andra saker. Jag har också ett vanligt bankkort som jag också köper saker med. Jag kan såklart lusläsa utdragen för att se vad jag köpt på båda korten, men det orkar jag faktiskt inte. Jag har därför planer på att ändra mina strukturer så att jag fr o m maj köper bara mat med Coop-kortet, och lägger alla andra inköp på bankkortet. Då kan jag få hyggligt grepp om mina matkostnader och övriga inköp. Jag är inte orolig över att de skulle vara jättehöga, men det kan ändå vara intressant att veta.

Nog om ekonomi för nu. Over and out.