Det började dåligt. När jag kom ombord kunde jag konstatera att fyra av sju platser som tilldelats vårt sällskap befann sig på raden längst bak, utan möjlighet att fälla ner stolsryggen under de fem timmar som flighten skulle pågå. Men okej, okej. Jag tog en av de fyra, på en egen rad, så att barnen fick sitta med föräldrar och farföräldrar.
Jag hann nästan få upp hoppet om att de två platserna innanför mig skulle stå tomma, när de två absolut sista som boardade flighten kom och satte sig bredvid mig. Men okej, okej.
Jag tog upp några saker - en bok, mobilen, vattenflaskan, nackkudden - ur väskan innan jag la upp den på hyllan. Sakerna la jag i stolsfickan framför mig. Då böjer sig damen bredvid mig fram och frågar: "Har du stängt av den där helt?" och pekar på mobilen. Det hade jag faktiskt gjort, så med gott samvete kunde jag säga ja, samtidigt som jag tyst konstaterade att den här damen verkade tillhöra de som tror att en liten mobiltelefon kan sänka elektroniken på ett helt flygplan.
Men ack, jag hade fel. "Jamen, så bra", säger damen. "Du förstår, jag är elallergiker och jag börjar må så dåligt om det är elektronik igång nära mig under flera timmar".
Det var då jag visste det skulle bli en lååååååång flight.
