Räntan på studeskulder sänks från 2,4 % till 1,9% nästa år. Det gör faktiskt viss skillnad för de som likt mig har stora och gamla lån från studier på 90-talet. En snabb överslagsräkning visar på åtminstone en dryg hundralapp i månaden på det gamla lånet. Okej, inte någon förmögenhet, men ränta är ju aldrig en rolig utgift.
Det nya lånet är snart avbetalat. Jag hade bara ett års skulder i nya systemet. En inloggning på CSN kunde avslöja att den dagsaktuella skulden är 14 126 kr. Eftersom jag amorterar ca 560 kr/mån så är lånet avbetalat i slutet av 2012 om jag bara låter det rulla på. Men fasen också, så frestande det är att betala av allt på ett bräde... bara för att, liksom. Men när räntan är så låg känns det inte riktigt motiverat. Det blir nog istället så att jag försöker peta in lite extra i mitt fondsparande under 2011.
Jag försökte räkna lite på hur mycket jag får betala nästa år. Å ena sidan ökar amorteringarna lite eftersom min taxerade inkomst för 2009 är högre än 2008. Å andra sidan minskar räntan. Det blir ungefär samma summa till slut, men att få amortera mer känns toppen! Så tack för julklappen, CSN!
torsdag 16 december 2010
söndag 14 november 2010
Ingenting att ångra
Ibland när jag råkar trycka två gånger på hemknappen på min iPhone så kommer det upp en ruta där det står "Ingenting att ångra".
Jag brukar trycka på "OK" och tänka att det borde gälla hela livet.
Jag brukar trycka på "OK" och tänka att det borde gälla hela livet.
tisdag 2 november 2010
Fuck-off pengar
Idag blev jag påmind om en bra krönika av Maria Rankka (Timbro) som jag läste för något år sedan. Den handlar om fuck-off pengar. Just, ni läste rätt. Själva kärnan i resonemanget är att personer som har en schysst buffert på banken också blir mer trygga och frimodiga.
En person med fuck-off pengar kan säga upp sig på studs från jobbet om chefen visar sig vara en riktig gris.
En person med fuck-off pengar behöver inte stanna kvar i en destruktiv relation för att hon (ja, det är oftast tjejer) inte har pengar att klara sig själv.
En person med fuck-off pengar kan sova gott även om man bryter benet och blir sjukskriven i två veckor, och försäkringskassan schabblar med sjukersättningen.
Och så vidare. När jag läste krönikan för ett halvår sedan så tänkte jag att jag minsann ville spara mer, så att jag också hade rejält med fuck-off pengar om det skulle behövas. Och när jag läste den igen idag så slog det mig att jag faktiskt redan var där. Jag önskar ingen att behöva gå igenom en separation och ofrivillig husförsäljning. Verkligen inte. Men att det hänt mig har också lett till att jag på ett sätt är mer självständig än någonsin. Jag har pengar så att jag skulle klara mig åtminstone ett halvår, antagligen längre, utan att få en krona i inkomst. Och jag erkänner - det är j*kla skönt!
Det leder också till en annan fundering. Lägenheten som jag nyss flyttat in i är en hyresrätt. Jag vill gärna äga mitt eget boende, sett i ett längre perspektiv, och kikar på Hemnet då och då. Men om jag skulle köpa en bostadsrätt så skulle majoriteten av mitt kapital försvinna till insats i lägenhetsköpet. Och vad återstår då av mina fuck-off pengar? Vad är värt mer, att äga boendet eller att känna sig självständig?
En person med fuck-off pengar kan säga upp sig på studs från jobbet om chefen visar sig vara en riktig gris.
En person med fuck-off pengar behöver inte stanna kvar i en destruktiv relation för att hon (ja, det är oftast tjejer) inte har pengar att klara sig själv.
En person med fuck-off pengar kan sova gott även om man bryter benet och blir sjukskriven i två veckor, och försäkringskassan schabblar med sjukersättningen.
Och så vidare. När jag läste krönikan för ett halvår sedan så tänkte jag att jag minsann ville spara mer, så att jag också hade rejält med fuck-off pengar om det skulle behövas. Och när jag läste den igen idag så slog det mig att jag faktiskt redan var där. Jag önskar ingen att behöva gå igenom en separation och ofrivillig husförsäljning. Verkligen inte. Men att det hänt mig har också lett till att jag på ett sätt är mer självständig än någonsin. Jag har pengar så att jag skulle klara mig åtminstone ett halvår, antagligen längre, utan att få en krona i inkomst. Och jag erkänner - det är j*kla skönt!
Det leder också till en annan fundering. Lägenheten som jag nyss flyttat in i är en hyresrätt. Jag vill gärna äga mitt eget boende, sett i ett längre perspektiv, och kikar på Hemnet då och då. Men om jag skulle köpa en bostadsrätt så skulle majoriteten av mitt kapital försvinna till insats i lägenhetsköpet. Och vad återstår då av mina fuck-off pengar? Vad är värt mer, att äga boendet eller att känna sig självständig?
måndag 22 mars 2010
Matematik + dejting = inte sant
Match.com kör en serie reklamfilmer på TV. Där sägs det att 55 personer hittar sin partner varje dag på sajten. Såvitt jag förstår är det ett väldigt stort ställe, så det låter väl rimligt.
Det enda jag undrar över är siffran. 55. Ett udda tal. Inte jämna par, alltså. Frågan är hur de får ihop det. En möjlighet är att två män träffar en kvinna och lever i tresamhet.
Eller så träffas 110 personer varannan dag. I ett av paren fattar ena parten lite långsammare än den andra att dejten är den stora kärleken. Enda problemet med den tesen är att det finns 365 dagar under ett normalt år, dvs ett udda antal dagar.
Jag kommer nog att ligga sömnlös och fundera över detta mysterium.
fredag 5 februari 2010
Han, hon och hen
Igår publicerade Kyrkans tidning en artikel om hur min arbetsgivare går tillväga vid anställningar. Artikeln fångades upp av TT, och har nu spridits och kommenterats både i landsortstidningar och bloggosfären.
Artikeln handlar i korthet om att personer som söker jobb i vår organisation inte behöver identifiera sig som han eller hon - det är också möjligt att använda alternativet "hen" i den elektroniska intresseblanketten som alla ska fylla i. Allt i enlighet med den inkluderingspolicy som finns i firman.
Jättebra, tycker jag. Den kritik jag har handlar möjligen om att jag inte riktigt förstår varför man öht måste uppge könstillhörighet när man söker jobb, men det kanske finns något regelverk runt detta som jag inte känner till detaljerna kring.
Det har varit intressant att följa kommentarerna. De flesta med kyrklig koppling är - föga förvånande - negativa. Andra är nyfikna. Många är okunniga. Nåväl, jag ska följa debatten. Gör det du också!
Artikeln handlar i korthet om att personer som söker jobb i vår organisation inte behöver identifiera sig som han eller hon - det är också möjligt att använda alternativet "hen" i den elektroniska intresseblanketten som alla ska fylla i. Allt i enlighet med den inkluderingspolicy som finns i firman.
Jättebra, tycker jag. Den kritik jag har handlar möjligen om att jag inte riktigt förstår varför man öht måste uppge könstillhörighet när man söker jobb, men det kanske finns något regelverk runt detta som jag inte känner till detaljerna kring.
Det har varit intressant att följa kommentarerna. De flesta med kyrklig koppling är - föga förvånande - negativa. Andra är nyfikna. Många är okunniga. Nåväl, jag ska följa debatten. Gör det du också!
söndag 24 januari 2010
snuffsan69
E-postadresser. Hur svårt är det egentligen? Själv har jag tre stycken: en adress för skräppost (hotmail), en privat och en jobbadress. Det tycker jag själv är lagom. Det ger mig möjlighet att använda rätt adress i rätt sammanhang. Men så tycker inte alla..
Jag och en jobbkollega satt häromdagen och tittade på en stor organisations hemsida. Det fanns kontaktpersoner listade för olika delar av landet. Dessa personer hade e-postadresser i stil med:
kevinsmamma@hotmail.com
snuffsan69@msn.com
Men allvarligt talat. Om jag vill ha kontakt med en seriös organisation inom ideella sektorn, hur lockande är det att maila snuffsan eller kevinsmamma? Kan ingen hjälpa dem att skaffa en e-postadress som åtminstone ger ett intryck av att man menar allvar när man skriver?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)