Det går över?

Innan jag gick till jobbet idag gjorde jag misstaget att läsa en förskräcklig artikel i Aftonbladet. För att kort summera texten är det en tjej som skriver in till AB:s terapeut och frågar hur hon ska hantera det faktum att hon väldigt gärna vill ha barn medan hennes sambo säger att han inte vill ha barn över huvud taget.

Jag kan bara ana vilken oerhört knepig situation hon befinner sig i, och vill inte på något sätt förminska hennes dilemma. Det som upprör mig är terapeutens svar. Delar av det lyder såhär:

Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz har något att säga till varje man som inte känner sig redo för föräldraskapet: – Det går över! Du växer in i det när det abstrakta blir konkret.

Eva Rusz anser att Julia definitivt inte ska böja sig för mannens önskan att inte skaffa barn.
– Jag tycker att hon ska försöka få sin sambo att ge med sig.
Men hur ska en man som säger sig inte vilja bli pappa kunna ändra sig?
– Han måste lita på att han växer in i fadersrollen under graviditeten, förlossningen och tiden efter, säger Eva Rusz.


Jag häpnar. Hur kan en terapeut uttala sig så oerhört respektlöst och rent ut sagt korkat? Det går över? Öh.. vad är det som går över om man inte vill ha barn?

Nejdu, Eva Rusz. Vad tror du om detta alternativa svar?


Hej Julia!
När jag läser ditt brev är det uppenbart för mig att du och din sambo befinner er i en knepig situation. Det första jag tänker på när jag läser det du skriver är att du och din sambo skulle behöva sitta ner och samtala med varandra om barnfrågan i lugn och ro för att se om ni kan hitta en väg framåt som ni båda känner er tillfreds med. Att vara oense i barnfrågan är svårt, men oavsett hur ni hanterar detta i framtiden är det viktigt att ni har pratat mycket med varandra så att era val är genomtänkta och välgrundade.

En människa som är tveksam till om h*n kan klara av rollen som förälder, med allt vad det innebär av livsförändringar och ansvarstagande, kan behöva stöttas av vänner och familj. Att bli föräldrer ÄR oerhört stort, det ska man inte försöka dölja. Samtidigt är föräldraskapet något som människor genom alla tider har klarat av. Ibland tror jag att vi undervärderar vår egen kapacitet att ta hand om andra människor, stora som små.

Din barnlängtan är konkret och påtaglig, och det är något som både du själv och din sambo måste respektera. Samtidigt måste ni båda också respektera att alla människor inte vill bli föräldrar. Din sambo säger själv att han är en av dem, och att han inte vill göra något som han kommer att ångra.

Jag skulle önska att det fanns någon enkel lösning att rekommendera för er båda. Tyvärr finns det ingen sådan. Det enda och bästa råd jag kan ge är att ni samtalar med varandra oerhört mycket. Hitta tillfällen när ni verkligen har tid att prata. Ta inte upp svåra frågor som denna när någon av er är hungrig, trött eller stressad.

Jag hoppas att ni båda hittar en väg framåt som är den bästa för er båda, oavsett om den innebär att ni fortsätter tillsammans eller väljer att bryta upp. Ta hänsyn och visa omsorg - men tvinga inte någon annan att kompromissa mot sin innersta vilja i barnfrågan. Den är så central att man inte kan kräva varken att en annan människa avstår från föräldraskap eller känner sig tvingad till föräldraskap.

Oavsett var era samtal landar: glöm inte bort att i alla situationer respektera varandras vilja och längtan. Var rädda om er själva och varandra.