.... är att det är min uppgift att svara när det ringer på växelnumret. Det är dessutom min uppgift att kolla av vårt mobilsvar varje dag. Åh fy. Det vrider till i magen bara jag tänker på det.
Jag har alltid haft telefonskräck. (Jo, även som tonåring). Det är svårt att prata. Och varför ska man prata när man kan skriva? Idag finns det ju utmärkta möjligheter att skriva. Man kan maila. Skicka SMS eller nån annan form av digitala kortmeddelanden. Eller skriva pappersbrev, om man nu gillar det. Så varför ska man ringa? Det finns några få människor som ringer mig regelbundet. Jag känner igen deras nummer, och vet väl vid det här laget att det ofta inte är dödshot de kommer med. Men ändå.
När det ringer i min privata mobil så vägrar jag svara om det är ett okänt nummer. Jag kollar nästan alltid upp numret så fort jag kan, och om det är någon relevant person så svara jag nästa gång hen ringer. Läskigast är det om någon lämnat ett meddelande på mobilsvaret. Varför gör man på det sättet? Ibland kan det ta någon dag eller två innan jag repat mod nog att lyssna av meddelandet.
Men på jobbet, där måste jag svara. Och jag måste lyssna av telefonsvararen. Every f*ing day. Jag kan inte välja att dissa okända/dolda nummer även om jag får magkramp flera gånger om dagen (när de ringer).
Och nej, det är inte såhär bara för att jag just nu inte är på topp. Såhär har jag alltid funkat. Kanske läge att skippa min privata mobil, och omförhandla vem som sköter vad på jobbet?
