Ibland när jag råkar trycka två gånger på hemknappen på min iPhone så kommer det upp en ruta där det står "Ingenting att ångra".
Jag brukar trycka på "OK" och tänka att det borde gälla hela livet.
söndag 14 november 2010
tisdag 2 november 2010
Fuck-off pengar
Idag blev jag påmind om en bra krönika av Maria Rankka (Timbro) som jag läste för något år sedan. Den handlar om fuck-off pengar. Just, ni läste rätt. Själva kärnan i resonemanget är att personer som har en schysst buffert på banken också blir mer trygga och frimodiga.
En person med fuck-off pengar kan säga upp sig på studs från jobbet om chefen visar sig vara en riktig gris.
En person med fuck-off pengar behöver inte stanna kvar i en destruktiv relation för att hon (ja, det är oftast tjejer) inte har pengar att klara sig själv.
En person med fuck-off pengar kan sova gott även om man bryter benet och blir sjukskriven i två veckor, och försäkringskassan schabblar med sjukersättningen.
Och så vidare. När jag läste krönikan för ett halvår sedan så tänkte jag att jag minsann ville spara mer, så att jag också hade rejält med fuck-off pengar om det skulle behövas. Och när jag läste den igen idag så slog det mig att jag faktiskt redan var där. Jag önskar ingen att behöva gå igenom en separation och ofrivillig husförsäljning. Verkligen inte. Men att det hänt mig har också lett till att jag på ett sätt är mer självständig än någonsin. Jag har pengar så att jag skulle klara mig åtminstone ett halvår, antagligen längre, utan att få en krona i inkomst. Och jag erkänner - det är j*kla skönt!
Det leder också till en annan fundering. Lägenheten som jag nyss flyttat in i är en hyresrätt. Jag vill gärna äga mitt eget boende, sett i ett längre perspektiv, och kikar på Hemnet då och då. Men om jag skulle köpa en bostadsrätt så skulle majoriteten av mitt kapital försvinna till insats i lägenhetsköpet. Och vad återstår då av mina fuck-off pengar? Vad är värt mer, att äga boendet eller att känna sig självständig?
En person med fuck-off pengar kan säga upp sig på studs från jobbet om chefen visar sig vara en riktig gris.
En person med fuck-off pengar behöver inte stanna kvar i en destruktiv relation för att hon (ja, det är oftast tjejer) inte har pengar att klara sig själv.
En person med fuck-off pengar kan sova gott även om man bryter benet och blir sjukskriven i två veckor, och försäkringskassan schabblar med sjukersättningen.
Och så vidare. När jag läste krönikan för ett halvår sedan så tänkte jag att jag minsann ville spara mer, så att jag också hade rejält med fuck-off pengar om det skulle behövas. Och när jag läste den igen idag så slog det mig att jag faktiskt redan var där. Jag önskar ingen att behöva gå igenom en separation och ofrivillig husförsäljning. Verkligen inte. Men att det hänt mig har också lett till att jag på ett sätt är mer självständig än någonsin. Jag har pengar så att jag skulle klara mig åtminstone ett halvår, antagligen längre, utan att få en krona i inkomst. Och jag erkänner - det är j*kla skönt!
Det leder också till en annan fundering. Lägenheten som jag nyss flyttat in i är en hyresrätt. Jag vill gärna äga mitt eget boende, sett i ett längre perspektiv, och kikar på Hemnet då och då. Men om jag skulle köpa en bostadsrätt så skulle majoriteten av mitt kapital försvinna till insats i lägenhetsköpet. Och vad återstår då av mina fuck-off pengar? Vad är värt mer, att äga boendet eller att känna sig självständig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)